Saturday, November 10, 2007

Äljaktstankar i november


En fantastisk fin morgon. Fem grader kallt och nästan vindstilla. Bara att luta sig tillbaka och låta tankarna flyta iväg,å dä gör dom.
Tiden går så rasande fort numer. Det finns en historia återberättad mången gång från vår bygd om en tid när ny teknik precis nått ut till stugorna, telefonen. En äldre kvinna, ensam hemma hör när den nya apparaten ringer och gör så gott hon kan, lyfter luren och säger följande," Hallå, det är ingen hemma å jä kan itte telefonere," så lägger hon på luren. Detta har man ju skrattat åt nån gång å tyckt hon var bra enfaldig. Men det är ju bara se till sig själv, överkörd av all ny teknik med mobil telefoner, datorer och dess användning. Visst mobil telefon i all ära, om täckning finns så är det ju bra att kunna ringa, men alla andra funktioner?, nja. Ja säger lite som den äldre damen några decennier tillbaka, "å jä kan itte...."
Peter anropar i radion att hans hund har gått ur såten med en älgtjur och Åke far och rantar runt fram och tillbaks längs Bergsjön en halv mil bort, så det är "ostört" på passet och tankarna vandrar vidare, till det ofattbara som hände i en skola i Finland denna vecka. Förvånat märker man i debatten efteråt att det är medlen, vapnen, som är i focus. Vapenlicenser o.s.v. . Inte att det är människor i stor nöd som drastiskt tar till sådana våldsuttryck. Vilket han gått in på Konsum i Arvika o köpt en morakniv för att sedan gå in på närmaste lekplats och ta livet av första bästa barn, eller gå lös på skolkamrater med pistol, är ju egentligen ingen skillnad, mer än antalet döda. Det måtte vara betydligt fler människor som far illa i dagens egoistiska klimat än förr. Hur nödtorftigt den än må ha varit, men ungar hade i alla fall ett hem förr, och det är mer än man kan säga idag, där de flesta ungar har både ett och två och kanske till och med tre ställen de förmodas bo på, men ingenstans är hemma.
En annan tanke slog mig också i morse när jag plockade fram älgstudsaren ur vapenskåpet. Där står också min gamla bortglömda mauser som jag vann 1961, fjorton år gammal. Ett tävlingsvapen kaliber 6,5 mm för banskjutning. Ett vapen där man liggande på 300 m skjuter tio skott på en tioringad tavla, och där tians diameter var, om jag inte missminner mig, tjugo cm.. Liggande var vi ganska många som oftast sköt fullt. Många gånger hade vi med våra vapen till skolan, Arvika läroverk, för träning eller tävling. Det var ingen som tyckte det var konstigt med några mauserar i skolsalen och ett hundratal skott i skolbagen. Det kanske inte var bättre förr, men definitivt en annan mentalitet.
Förresten Sessan, du som vet vad varenda prick på dataskärmen är och betyder och dessutom kan få dom att lyda dina instruktioner, undrar just när och vilken teknik som en dag kommer att förstumma dig och får dig att känna... En sak är ändå säker, det kommer att ske och fortare än du tror.
Dagen lider mot kväll, hundarna kopplade, ingen älg skjuten och dagens övningar avslutas. Samling i morgon halv åtta,och då, då jädrar. Skitjakt på er alla, vad helst ni nu har i kikaren.