Det var verkligen roligt att träffas igen. Sällan i mitt liv har jag sett så många glada människor på en gång, och det märktes trots de dryga femtio åren att vi verkligen hade något gemensamt kvar. Vi som var med och arrangerade tittade ibland omkring oss för att se om programmet fungerade, men vi behövde inte oroa oss, det hade knappast behövts något program alls. Vi hade verkligen något att prata om, allt såg ut som ett stort mingelparty där alla pratade i mun på varann. Vilket surr! Skolutflykt till Tallmon där vi sprätte delken, hoppade hage, och bollade bollar mot ett plank visade att kunskaperna satt lika bra som ABC. Att sen se Eva som var en hejjare på rockring liksom Gunnar hoppande hopprep som om de aldrig skulle gjort något annat och Bos djupa koncentration inför kulspelets pyramid, vilket engemang! Picknickkorgarna rensades snart i skuggan under mäktiga tallar, och öl, vin, cider läskade törstiga strupar. Sedan grupper indelats och frågeformulär med frågor om Charlottenberg delats ut fortsatte vi med besök vid Karl XIIs källa och vidare tillbaka till Thon hotell för fotograferingen.
Sen ramlade kvällen på med underhållning, buffémat, mera underhållning, kaffe. Timmarna bara flög iväg. Det finns ett ordspråk som säger,"att man skall sluta när det är som roligast,"och det gjorde även vi efter över tio-timmars samvaro. Tack skall ni ha allihop som var med, här följer lite bilder från kvällen.
Hälsningar Bosse E
Sen ramlade kvällen på med underhållning, buffémat, mera underhållning, kaffe. Timmarna bara flög iväg. Det finns ett ordspråk som säger,"att man skall sluta när det är som roligast,"och det gjorde även vi efter över tio-timmars samvaro. Tack skall ni ha allihop som var med, här följer lite bilder från kvällen.
Hälsningar Bosse E
2 comments:
Whow!
Sällan har jag träffat så många tanter och farbröder, som jag har haft så mycket gemensamt med. Egentligen om man ser på övningen från ett ovanperspektiv, är det märkligt att ett antal äldre herrar och damer kunde tillbringa så många timmar med varandra, och egentligen inte göra nåt annat, utom att prata och prata. När man var en av de där, så kändes det lite som att tiden emellan tonåren och sextioårsåldern inte nästan funnits. Med några bara fortsatte snacket där det slutade. Visst var en del av er förändrade i utseendet, men de flesta märkligt orörda av tidens tand. I början var det lite svårt med några av er, men efterhand var ni precis er lika. Lite skrynkligare kanske och lite annan hårfärg. Astrid hade dessutom inte flätor. Jag har av någon anledning alltid varit impad av hennes flätor hon hade som flicka. Alltid lika prydliga när man satt bakom.
Det var dessutom praktiskt att Håkan, till skillnad mot Hans, lagt sig till med ett ringformat skägg, som ringen ovan å. Andra hade precis samma frilla som vanligt, som Bo Magnusson, Björn Åke, Bertil, och Ulf P förstås med samma snajdarvåg som alltid. Tillockmed Gunnel tror jag hade samma som 1963. (Inte Farah Diba hövolmen då förstås, som hon och Lena och Maggan körde med ett tag). Börje, Tommy G och några till hade nästan ingen frilla alls däremot.
En annan iakttagelse var dialekten. Flera, som liksom jag, har varit borta från västvärmland över 40 år, hade en annan dialekt, nån talade nästan norska, nån lite daladialekt, nån en göteborgsdragning, och nån lite underligt gävlemål. Själv testade jag att tala värmländska, men det gick inget bra, trots att det kändes hemtamt. Men det är klart, Anita Ekberg hade ju glömt svenskan efter tre år i Hollywood.
Det var i alla fall en höjdare. Jag vill än en gång framföra mina varmaste till de fyras gäng för initiativet och jobbet. Dessutom till Bertil och Bosse speciellt, för min upphöjelse till medlem nr. 3 av Baltiburg. Jag trodde aldrig det skulle komma. Som jag längtat. Jag klarade i alla fall ett av proven, det med daggmasken.
Färden hem på söndan gick via lite småvägar, som t.ex till Ås. Dit åkte jag och Bertil och någon till, som jag glömt, skidor en gång. Vi orkade inte riktigt hem så vi tog in på hållplatsens vänthytt. När mörkret föll funderade nog morsan var vi var. Jag har inte riktigt koll på hur de hittade oss. Det var ju inte riktigt varje dag vi drog till Ås på skidor. Jag kommer i alla fall ihåg att farsan var förbannad, och jag var hungrig. Det är ungefär som lumpen, jäkligt kul efteråt.
Stora chocken var alltså inte ni kära kamrater utan byn Charlottenberg. Det var det värsta. Storgatan som jag nog hojat nerför sextitvå tusen gånger var ju jätte bred och lång. Morfelts Plymouth taxi med jättefenorna, kunde ju möta en timmerbil nedanför Kopra, mittemot Park, nästan vid Spångmarks (??), utan problem, samtidigt som vi stod fem grabbar och spanade tjejer, vid anslagstavlan där bioaffischerna satt. Nu kunde jag knappt komma fram med Porschen ensam, enkelriktad, och med fartgupp i blick.
Och du, vad var det på tullkammarn, vid stationen, som mist sin övergångsbro - jo en tattoo affär. Tattoo affär - i Charlottenberg. Måste vara oerhört lönsamt. Jag och Bertil gjorde minsann våra egna. Det gjorde ont, men jag har den än.
Och Sörensens verkstad vid vägen ner mot lergropa gick inte att hitta, och som Elis skulle ha sagt, di hadde teomä stôle vägen te övergangen. Men Bertil, Månskensdalen fanns ju kvar märkligt nog.
I alla händelser tack alla för en oförglömlig afton, och jag ber att få önska alla en riktigt trevlig sommar, och ytterligare 40 år.
Men vi syns väl innan dess, eller??
Lars Strömberg
Whow!
Jag vill också tacka organisatörerna för en jättetrevlig kväll. Det har säkert varit mycket arbete och förberedelser för er, men det gav ju ett fantastiskt resultat.
Det var lite spännande när vi samlades om man skulle känna igen alla eller om man själv skulle bli igenkänd. Det gick ganska bra men jag missade Helge som ju var min bästa lekkamrat innan han flyttade norrut. Om det var i den allmänna förvirringen eller om det berodde på att vi inte setts på drygt trettio år vet jag inte. Helge har bott i Muoduslompolo och Kiruna men har nu flyttat till Boden så det känns som om han är mycket närmare nu.
Sedan fick man ju lära sig något nytt också. Jag har alltid trott att M:et i Bosse Emmet har härstammat från hans far Martin, men det visade sig att det ju var Gullmar Ekström som hittat på Emmet eftersom Bosse var så förtjust i M-kulor. Mycket intressant för mig i alla fall.
Eftersom jag har sommarstuga och lite skog vid Hugn i Köla så besöker jag hemtrakterna oftare än vad fallet är för Lars. Därför har jag lagt det här med Morfeldts Plumouth och Park Hotell bakom mig. Däremot kommer jag ihåg att Lars hade en vana att komma och hälsa på ganska sent eller rättare sagt precis när man tänkt gå och lägga sig. Då kom han inte i Porsche utan i grön parkas med pipan i mun på sin Zundapp (tror jag) och drog Storgatan ner runt förbi lokstallarna och in på "nersia-område". Vi pratade lite sedan åkte han hem.
Under middagen satt jag med Gunnar, Undis, Torild, Björn-Åke och Anita som närmsta grannar och hade det mycket trevligt. Det fanns många fler man skulle velat prata lite mer med, men tiden räcket inte riktigt till. Men det får väl bli om fem år om inte kanske tidigare??
Bo Magnusson
Post a Comment